Dag 4 - fredag 8 juni

Exeter - St Austell - Exeter

Idag, förkunnade Peter traditionsenligt via bussens högtalarsystem, idag kommer veckans höjdpunkt! Och visst var detta något vi alla sett fram emot hela resan. För att ge rimlig tid åt dagens huvudnummer enades vi igår om att inte besöka Duchcy of Cornwall Nursery som annars fanns med i resplanen. Det var ett riktigt val skulle det visa sig.

Hela anläggningen är placerad i ett gammalt dagbrott där man tidigare hämtat porslinslera. Eden handlar till stor del om människans förhållande till, och beroende av, växterna. Syftet med anläggningen är att förmedla kunskap till besökarna om hur mycket ämnen och råvaror vi får från naturen och att vi ska värna om miljön och jorden. I de stora plasttäckta bubblorna, som sägs vara världens största växthus, har man återskapat två biom (klimatzoner/eko-system): fuktigt tropiskt och medelhavsklimat. Utomhus, i dalgången runt omkring är en tredje klimatzon representerad: den vi har här i norra Europa. På samma sätt som själva uppbyggnaden av detta komplex i det gamla dagbrottet är ett miljöriktigt återbruk agerar man också kretsloppsmedvetet. Ett exempel är att regnvattnet från de stora växthusen används för att spola toaletterna med.

Anläggningen är tekniskt mycket intressant och imponerande och upplägget är pedagogiskt. Perfekta platsen i Europa för att uppleva tropiskt klimat och få en glimt av rikedomen som finns där med alla växter som förser oss med råvaror för allt från läkemedel och hårvax till kaffe och kryddor.

Nästa besöksmål var också en stor upplevelse, om än i mer mental bemärkelse: the Lost Gardens of Heligan.

Heligan har varit i familjen Tremaynes ägo sedan mitten av 1500-talet. Utvecklingen av trädgårdarna påbörjades på 1760-talet, i tävlan med kring-liggande lantegendomar, och under de följande hundra åren planterades en mängd exotiska växter. Anläggningen stod på topp i slutet av 1800-talet. Första världskriget innebar slutet för den gyllene eran då en stor del av trädgårdsarbetarna aldrig återkom från skyttegravarna i Europa. Familjen Tremayne lämnade egendomen och förfallet i trädgårdarna började. Heligan House utnyttjades ett par år efter första världskriget som konvalescentsjuk-hus för engelska officerare. Fram till 1973 hyrdes huset ut i långa perioder med avbrott för andra världskriget då amerikanska trupper hade sitt högkvarter här. Heligan House såldes i början av 70-talet och konverterades till lägenheter.

1990 återupptäckte Tim Smit Heligans trädgårdar tillsammans med John Willis och John Nelson och påbörjade det mödosamma arbetet med att gräva ut och restaurera hela anläggningen. Man upptäckte då att stora delar av de unika rhododendronbestånden och många av de exotiska växterna hade överlevt mer än 70 års törnrosasömn. Efter två års hårt arbete öppnade anläggningen för besökare i april 1992. 1995 var melonhuset i full produktion igen och man har t o m lyckats återskapa "the pineapple pit" och kan odla ananas med samma metoder som de viktorianska trädgårdsmästarna.

Det är alltså en och samme man som är drivkraften bakom båda dessa anläggningar som vi ser dem idag. Tim Smit är initiativtagaren till Eden Project och det var också han som tillsammans med John Willis och John Nelson m fl väckte Heligan ur dess törnrosasömn.

Kontrasten mellan dagens två resmål var slående. Att först ha sett Eden Project förstärkte intrycket av Heligan. Den som är i denna del av England bör inte missa att besöka Eden Project. The Lost Gardens of Heligan däremot, är i mitt tycke värt en egen resa!

På hemvägen stämde Hasse upp med en sång. Inspirerad av Dartmoorhedens vidsträckta landskap trakterade han oss under stort jubel med ett par shanties. Som extranummer bjöd Hasse och Rolf tillsammans på den danska klassikern "Svantes lykkelige dag" av Benny Andersen:

Väl hemma igen promenerade vi i den ljumma kvällen till puben vid stora vägen för att äta burgare eller fish'n chips. Vissa åt också, med möda, efterrätt.